Jozee

Nu har jag och Erik, med mycket hjälp av L, äntligen byggt sängramen till våran säng. Tycker den blev riktigt fin. Det är visserligen lite saker kvar att göra bland annat ska hyllorna som ska sitta på sidorna av sängen (på huvudänden) sättas upp och sen ska skruvhålen spacklas och kanterna slipas för att till sist måla hela sängramen vit. Ärligt talat så hade varken jag eller Erik lyckats med detta utan L's hjälp, utan hennes hjälp så hade vi nog haft en lådbil och inte en sängram...

Idag under förmiddagen har jag, Erik, C och L varit iväg och lekt cowboys. Riktigt, riktigt roligt. Det var bara jag som hade någon ridvana att tala om, de andra var mer eller mindre nybörjare. Så de fick riktigt lugna hästar medan jag fick en "piggare". Vet inte om det var någon skillnad men hästarna var oerhört trevliga att rida och snälla. Anledningen till att vi lekte cowboys idag var för att jag gav det till Erik i födelsedagspresent, lite udda och definitivt något som Erik kommer minnas :-)

Vi fick en kort introduktion sen var det dax att bekanta sig med hästarna. Fick rykta, kratsa hovarna (till mina vänners förfäran...) och sadla. Sen satt vi upp och fick göra diverse olika övningar som gjorde att vi fick kontroll över hästarna, det var slalom, labyrint, flytta koner och stanna över bom. Det var mycket att tänka på, även för mig som ridit innan... Kul var det och det känndes som att tiden flög iväg, för helt plötsligt så var det dax att sitta av och leda in hästarna.

Måste säga att både C, L och Erik blev riktigt duktiga efter ett tag. Visserligen så var det lite jobbigt med tyglarna och Eriks häst verkade fatta att det var hästen som hade kontrollen, inte Erik, och gick lite som han ville. Men det verkar som att alla var nöjda och glada efter förmiddagen och var sugna på att göra om det, fast kanske rida ut på tur då, nu när alla vet hur man stannar... :-)

Så här nära har jag nog aldrig varit ett kulturevenemang utan att behöva gå ut. Jag kan nämligen sitta i vårat vardagsrum och titta på kulturnatten som pågår utanför oss. Jag ser inte allt, men beroende på vilket fönster jag öppnar hör jag olika saker som pågår. Tog även en tur med C runt området för att titta, kul. Hittade bland annat ett ufo som bestod av ärtor och lyssnade på låtar från mamma mia som kulturskolan framförde.

Men mest av tiden har jag och C spenderat med att käka kanelbullar och titta på folket som vandra på gatan under oss medan vi fundera på vad som skulle hända på scenen. Programmet måste jag nog erkänna att jag tyckte var riktigt dåligt, jag sitter just nu och lyssnar på samma film som visades fär en timme sedan och programpunkten efter är den samma... illa att inte kunna göra ett program som är roligt, varierade och inte behöver upprepas. Det som känns lustigt är att jag hörde ett genrep idag och det var riktigt bra, men det har jag inte sett skymten av... Men det kanske är "the grande finale" som då kommer vara för två personer på parkeringen och mig som hänger ut genom fönstret...

Nu har det gått några dagar på min sista termin och jag börjar bli lite smått frustrerad. Har redan ägnat några eftermiddagar med att ligga i soffan och babbla om allt som har hänt som jag reagerat på, något jag läst eller bara en kommentar från någon på seminariet eller föreläsningen, medan Erik snällt ligger brevid och lyssnar snällt. Tycker lite synd om han och jag har sagt att det är ok om han stänger av, så länge han hummar lite instämmande ibland, för jag behöver bara få prata av mig... Självklart får han oxå prata om sin dag då lyssnar jag :-)

Den här kursen som jag läser just nu handlar om utvärdering, bedömning och kommunicering, kan man säga. Men igentligen skulle man kunna kalla den för dokumentering. För vad jag än kommer göra som lärare så kommer jag att skriva ett dokument, känns det som iallafall. Tanken är att alla elever ska ha sin IUP (individuella utbildningsplan) och om det behövs en åtgärdsplan (vilket innefattar ungefär var femte elev) bara det är mycket att skriva, sen tillkommer mina reflektioner, som är viktiga för min egna utveckling. Men det tar inte slut där utan alla möten som man har med andra lärare, till exempel planeringsmöten ska man också dokumentera. Nu skulle man kanske tro att det är slut där men det fortsätter för utöver att dokumentering runt om undervisningen så har jag ju också prov, inlämningsuppgifter och arbeten som ska på ett vettigt sätt dokumenteras under året så jag kan göra en rättvis bedömning av eleven i slutet på läsåret.

Ibland känns det som att lärarutbildningen missar det väsentliga, eleven. Det är lätt att fixa allt runt om klassrummet och lektionen, som dokumentation och utvärdering, men ibland känns det som att det som händer i klassrummet är ett svart hål som ingen vet något om och där sitter (nja, inte korrekt kanske... mer rör sig) i snitt 20 elever och väntar på att jag som lärare ska se dem, prata med dem, vara en förebild för dem och förhoppningsvis lära dem något som de kan använda i livet. Är jag det när jag måste sitta vid datorn, dokumentera och titta bakåt hela tiden?

Jo, jag vet att jag hård drar det lite nu, men jag saknar verkligen elevperspektivet och känner att det verkligen har blivit "inne" att dokumentera, spara och samla på hög "så om skolinspektionen kommer så har vi ryggen fri...". Och ja, jag tror att man kan dra lärdom av det som har hänt, men jag tror att det viktigaste frågan som jag skan ställa mig är "hur går jag vidare?" inte vad hände.

I fredags var det dax för avslutningen av min födelsedag, vi konstatera att jag antagligen hade en av de längsta födelsedagarna. Men det är lätt hänt när jag fyllr år mitt i sommaren och ingen är hemmad då får man ta det senare... Så i fredags blev det the grande finale kan man säga. Kompisarna hade i förväg gett mig ett "?" och ett datum, hade alltså ingen aning om vad som skulle hända. Spännande för den som kan hälla sig. För mig var det lite jobbigt jag fick verkligen lägga band på mig för att inte trycka upp någon av dem mot väggen och kräva att få reda på vad vi skulle göra. Istället så försökte jag lirka fram det, utan framgång så jag var verkligen clueless i fredags.

Det som hände var riktigt trevligt, blev bjuden på mat i en vegetarisk resurang och sen åkte vi hem till en av kompisarna och mös. Spela bland annat twister, åt glass, gömde marsvin (gosedjur) i kylskåpet, drack vin, spela musik och prata. Riktigt trevligt och kul.

Igår var det dax för ännu en fest. Eriks farmor fyllde år och bjöd på kalas. Så jag spenarade kvällen med att vingla runt i mina klackskor och inte tappa det saxiska proslinet i golvet, riktigt finfinfin middag alltså, där min uppgift var att hjälpa till med desserten och servera kaffe. Resten av tiden var det att sitta och prata med alla och ha det trevigt. Kan förövrigt rapportera att jag inte spillde rödvin över mig eller tappade maten i knät utan när jag sen kom hem sent på natten kunde jag konstatera att jag fortfarande var hel och ren samt att jag inte hade någon krossad tallrik eller glas på mitt samvete. Riktigt stolt över mig själv med tanke på hur ofta jag går i klackskor (ca 1 gång varannat år).

Idag var planen att jag skulle gå till kyrkan och få lite andligspis men jag och Erik bestämde oss för att ta sovmorgon och slappa. Får se vad som händer idag. Har lite småsaker som vi ska göra men prio är att ta det lugnt så vi blir av med den här eländiga förkylningen.

Nu är det nog dax. Jag har försökt förhala det sen i våras men nu måste jag nog gå. Men jag gillar det inte och hade gärna fortsatt med att försöka undvika det. För att gå dit förknippas för mig med besvikelse, ångest och känslan av att bli missförstådd. Ni som känner mig vet nog redan nu vad det handlar om... jepp, hårfrisören. Håret har vuxit ganska mycket och är just nu bara långt, lockigt (ibland) och ganska slitet. suck. Kan inte mitt hår bara vara fint, lagom långt hela tiden så jag slipper hårfrisören?

Nåja, idag ska jag ta mig i kragen och palla mig dit. Har ju redan läst allt jag ska ha läst tills imorgon och kan inte träna pga förkylning så det finns egentligen inga anledningar för mig att inte gå dit... suck. Får hitta på något sen som gör att det känns lite bättre, typ köpa glass.

Det verkar som att jag får ge upp hoppet om att få återse mina fina blåa gummistövlar. Trist, de kommer fattas mig. Plus att jag kommer bli blöt om fossingarna och blir jag blöt om fötterna så blir jag kall och kall är inte bra för då kan man bli förkyld. Det är jag visserligen redan men jag vill ju inte att det ska bli värre nu när jag är på bättringsvägen...

Vart mina stövlar är någonstanns finns det uttalade misstankar om, men inget har bekräftats. Antagligen är de någonstanns mellan göteborg och västkustgården. Men ingen har sett dem, vilket är lustigt eftersom jag har skrivit mitt namn i dem...

Nåja, det hade varit trevligt om de kom tillbaka men jag får nog skaffa mig ett par nya, det regnar mycket i Götet. Fast idag finns det ett litet hopp om att jag faktisk ska kunna överleva i mina tygskor (som är det vattentätaste jag har just nu) utan att bli dyngsur om fötterna.