Dokumentationsskola?
Nu har det gått några dagar på min sista termin och jag börjar bli lite smått frustrerad. Har redan ägnat några eftermiddagar med att ligga i soffan och babbla om allt som har hänt som jag reagerat på, något jag läst eller bara en kommentar från någon på seminariet eller föreläsningen, medan Erik snällt ligger brevid och lyssnar snällt. Tycker lite synd om han och jag har sagt att det är ok om han stänger av, så länge han hummar lite instämmande ibland, för jag behöver bara få prata av mig... Självklart får han oxå prata om sin dag då lyssnar jag :-)
Den här kursen som jag läser just nu handlar om utvärdering, bedömning och kommunicering, kan man säga. Men igentligen skulle man kunna kalla den för dokumentering. För vad jag än kommer göra som lärare så kommer jag att skriva ett dokument, känns det som iallafall. Tanken är att alla elever ska ha sin IUP (individuella utbildningsplan) och om det behövs en åtgärdsplan (vilket innefattar ungefär var femte elev) bara det är mycket att skriva, sen tillkommer mina reflektioner, som är viktiga för min egna utveckling. Men det tar inte slut där utan alla möten som man har med andra lärare, till exempel planeringsmöten ska man också dokumentera. Nu skulle man kanske tro att det är slut där men det fortsätter för utöver att dokumentering runt om undervisningen så har jag ju också prov, inlämningsuppgifter och arbeten som ska på ett vettigt sätt dokumenteras under året så jag kan göra en rättvis bedömning av eleven i slutet på läsåret.
Ibland känns det som att lärarutbildningen missar det väsentliga, eleven. Det är lätt att fixa allt runt om klassrummet och lektionen, som dokumentation och utvärdering, men ibland känns det som att det som händer i klassrummet är ett svart hål som ingen vet något om och där sitter (nja, inte korrekt kanske... mer rör sig) i snitt 20 elever och väntar på att jag som lärare ska se dem, prata med dem, vara en förebild för dem och förhoppningsvis lära dem något som de kan använda i livet. Är jag det när jag måste sitta vid datorn, dokumentera och titta bakåt hela tiden?
Jo, jag vet att jag hård drar det lite nu, men jag saknar verkligen elevperspektivet och känner att det verkligen har blivit "inne" att dokumentera, spara och samla på hög "så om skolinspektionen kommer så har vi ryggen fri...". Och ja, jag tror att man kan dra lärdom av det som har hänt, men jag tror att det viktigaste frågan som jag skan ställa mig är "hur går jag vidare?" inte vad hände.
Den här kursen som jag läser just nu handlar om utvärdering, bedömning och kommunicering, kan man säga. Men igentligen skulle man kunna kalla den för dokumentering. För vad jag än kommer göra som lärare så kommer jag att skriva ett dokument, känns det som iallafall. Tanken är att alla elever ska ha sin IUP (individuella utbildningsplan) och om det behövs en åtgärdsplan (vilket innefattar ungefär var femte elev) bara det är mycket att skriva, sen tillkommer mina reflektioner, som är viktiga för min egna utveckling. Men det tar inte slut där utan alla möten som man har med andra lärare, till exempel planeringsmöten ska man också dokumentera. Nu skulle man kanske tro att det är slut där men det fortsätter för utöver att dokumentering runt om undervisningen så har jag ju också prov, inlämningsuppgifter och arbeten som ska på ett vettigt sätt dokumenteras under året så jag kan göra en rättvis bedömning av eleven i slutet på läsåret.
Ibland känns det som att lärarutbildningen missar det väsentliga, eleven. Det är lätt att fixa allt runt om klassrummet och lektionen, som dokumentation och utvärdering, men ibland känns det som att det som händer i klassrummet är ett svart hål som ingen vet något om och där sitter (nja, inte korrekt kanske... mer rör sig) i snitt 20 elever och väntar på att jag som lärare ska se dem, prata med dem, vara en förebild för dem och förhoppningsvis lära dem något som de kan använda i livet. Är jag det när jag måste sitta vid datorn, dokumentera och titta bakåt hela tiden?
Jo, jag vet att jag hård drar det lite nu, men jag saknar verkligen elevperspektivet och känner att det verkligen har blivit "inne" att dokumentera, spara och samla på hög "så om skolinspektionen kommer så har vi ryggen fri...". Och ja, jag tror att man kan dra lärdom av det som har hänt, men jag tror att det viktigaste frågan som jag skan ställa mig är "hur går jag vidare?" inte vad hände.
Kommentarer
Trackback
