Suck
Jag skulle aldrig ha gått upp imorse. Det kändes inte riktigt rätt att kravla sig ur min varma sköna säng med mitt gosiga täcke när det var kallt i rummet. Men jag gjorde det och hade en ganska lugn morgon innan jag stack ut näsan utanför dörren. Burr. Kallt. Jag traskar iväg och kommer till stationen i god tid innan tåget ska gå, gillar att vara i tid och eftersom jag misstänkte att tågen kunde köra på något udda tider och inte enligt tidtabellen så var jag tidig för att eventuellt hinna med en buss istället. Jag skulle inte varit tidig. Höll på att frysa tårna av mig när jag väntade. Tåget var inte bara 10min försenat utan 30. Lyckades missa den buss som jag kunde tatt och fick vackert ringa till skolan och berätta att jag blev sen. Kul. Extra kul när jag idag börjar ett nytt vikariat och egentligen behövde några minuter på mig att hitta, läsa instruktioner och ladda. Det hann jag inte utan kom 10 min försent till lektionen. Suck.
Nåja, lektionen gick bra. Sen var det bara att sprinta ned till idrottshallen och ha idrott. Hade Skidskyttebandy idag (egen innebandyövning som blev otroligt lyckad). Skrattade med eleverna och hejade nog mest av alla. Tänk om hela dagen fick vara så. Bara glädje. Men nej. Jag lyckas efter första idrottslektionen tappa min nyckel som leder till alla dörrar på hela skolan. Ångesten låg under ytan. Lyckas genomföre en lektion utan nyckel sen hade jag lunch.
Spenderar hela lunchen med att leta och titta överallt i idrottshallen men hittar den inte. Gråten sitter i halsen. Jag har vad jag vet aldrig tappat bort en nyckel. Glömt hemma, absolut, men aldrig tappat. Tillslut inser jag att jag får krypa till korset och gå in i lärarrummet och be om hjälp. Gjorde det efter lite stöttning från en alldeles underbar pojk. Jag lyckas på nåder att låna en nyckel så jag kan ha de resterande lektionerna. Håller lektionerna och under en av dem när eleverna håller på som bäst med att leka så passar jag på att öppna de skåp som jag inte kunde öppna innan när min nyckel var borta och vad ser jag? Jo, min nyckel har på något sätt glidit in under ett av skåpsdörrarna. Lycka. All oro släppte och jag kunde genast slappna av. Oerhört skönt.
Men det är inte slut än... Slutar jobbet och väntar på pendeln (igen) och håller för andra gången idag att förfrysa tårna, trots varma stövlar. När tiden flyttas fram med 20 min så tänker jag "inte nu igen", men det var det. Som tur var så ser jag bussen komma och jag hinner på den. Bussen tar visserligen längre tid men det fick det vara värt. Kommer hem och nu sitter jag här. Mina tår är fortfarande stelfrusna men det ska jag snart råda bot på. Tänkte gå och simma lite. Ska bli skönt att plaska lite och sen basta.
Nåja, lektionen gick bra. Sen var det bara att sprinta ned till idrottshallen och ha idrott. Hade Skidskyttebandy idag (egen innebandyövning som blev otroligt lyckad). Skrattade med eleverna och hejade nog mest av alla. Tänk om hela dagen fick vara så. Bara glädje. Men nej. Jag lyckas efter första idrottslektionen tappa min nyckel som leder till alla dörrar på hela skolan. Ångesten låg under ytan. Lyckas genomföre en lektion utan nyckel sen hade jag lunch.
Spenderar hela lunchen med att leta och titta överallt i idrottshallen men hittar den inte. Gråten sitter i halsen. Jag har vad jag vet aldrig tappat bort en nyckel. Glömt hemma, absolut, men aldrig tappat. Tillslut inser jag att jag får krypa till korset och gå in i lärarrummet och be om hjälp. Gjorde det efter lite stöttning från en alldeles underbar pojk. Jag lyckas på nåder att låna en nyckel så jag kan ha de resterande lektionerna. Håller lektionerna och under en av dem när eleverna håller på som bäst med att leka så passar jag på att öppna de skåp som jag inte kunde öppna innan när min nyckel var borta och vad ser jag? Jo, min nyckel har på något sätt glidit in under ett av skåpsdörrarna. Lycka. All oro släppte och jag kunde genast slappna av. Oerhört skönt.
Men det är inte slut än... Slutar jobbet och väntar på pendeln (igen) och håller för andra gången idag att förfrysa tårna, trots varma stövlar. När tiden flyttas fram med 20 min så tänker jag "inte nu igen", men det var det. Som tur var så ser jag bussen komma och jag hinner på den. Bussen tar visserligen längre tid men det fick det vara värt. Kommer hem och nu sitter jag här. Mina tår är fortfarande stelfrusna men det ska jag snart råda bot på. Tänkte gå och simma lite. Ska bli skönt att plaska lite och sen basta.
Kommentarer
Trackback
